Det ryska hjärtat slår för alla

Utdrag ur Konstantin Zarubins roman Det ryska hjärtat slår för alla (2019)

Översättning: Arvid Nordh

Illustrationer: Natalia Yamshchikova

Lars Lovéns intervju med Konstantin Zarubin i Svenska Dagbladet finns att läsa här. Kalle Kniiviläs svenska sammanfattning av romanen är här. Konstantin Zarubin representeras av Banke, Goumen & Smirnova Literary Agency, som finns att kontakta här.

Utdrag 1 (ur Min vackra isländska, romanens första del)

12 oktober

Ett halvår före intervjun på Migrationsverkets avdelning för särskilda utredningar

Menjajev låtsades tänka efter. Men valde ändå isländskan. Vilken idiot skulle inte ha valt isländskan?

– Hon här, kanske? han satte fingret vid slutet av listan – Steinunn … Harpa …

Han visste inte hur den isländska bokstaven i början av efternamnet skulle uttalas. Anade att det var ett läspljud som på engelska. Men skulle det vara tonande eller inte? Han ville inte skämma ut sig inför den där fjollan från Charkov.

– Steinunn Harpa Þorvaldsdóttir? läste Kolja utan att blinka.

– Eh … Va?

Kolja upprepade stavelse för stavelse. Första bokstaven i efternamnet visade sig vara tonlös. I dess senare hälft dök det upp några ljud som Menjajev över huvud taget inte hade förväntat sig där.

– Vad bra du får till det, erkände Menjajev.

– Tack, log Kolja. – Jag dejtade en kille från Island ett par år. Snappade upp ett och annat.

Menjajev gjorde så stora ögon han kunde.

– Det menar du inte? drog han på med sin gamla Moskvaröst, anpassad för blödiga vänsternissar. – Det menar du inte? Island levererar, banne mig. Pyttelitet, va, men ändå exporterar de killar för alla smaker. Hur många är de egentligen? En halv mille?

Kolja svarade inte genast. Några sekunder studerade han Menjajevs haka, kisade pillemariskt, som om den plufsiga hakan inte var täckt av tre dagars gråsprängd skäggstubb, utan av något helt annat, något så djävulskt komiskt att han var nära att skita på sig, och det typ bara var hans politiskt korrekta europeiska manér som hindrade honom, denna Moskvasocietetens underjordiska välgörare och frälsare, från att slå armarna runt sin släta lilla vältränade mage under den nystrukna skjortan och brista ut i ett asgarv.

Sedan upptäckte Kolja något minst lika komiskt också i Menjajevs ögon.

– Färre, svarade han till sist. – Om jag minns rätt. Men snart är de kanske uppe i femhundra. De har tagit emot mycket folk. Från Archangelsk, från Murmansk. Från Petrozavodsk också.

Menjajev var fast inställd på att hålla kvar Koljas blick, förhindra ögongloberna från att skamset glida undan. Men vid omnämnandet av Archangelsk och Murmansk stack de omedvetet iväg snett upp åt höger. Där bakom Kolja, på den underjordiska stabslägenhetens sotgula vägg, hängde en karta över Östeuropa – från Warszawa till Ural. En fysisk karta. Den visade slätter, bergskedjor och vattendrag, men inga länder eller gränser. De krigspolitiska sakförhållandena representerades enbart av en palissad av knappnålar med röda vimplar. Det av knappnålar avgränsade territoriet påminde Menjajev om en amöba ur en lärobok tillhörande hans dotter som blivit kvar i Moskva. För att förstärka likheten hade någon på amöbans kropp med kulspetspenna ringat in städer likt organeller: Moskva, Nizjnij Novgorod, Vladimir, Jaroslavl. Och så vidare.

Sankt Petersburg var också inringad. Men av någon anledning låg den på fel sida av flaggorna, utanför amöban. Vad skulle nu detta betyda? Kontrollerade vi inte staden, eller? Hur fan kunde det komma sig att vi inte kontrollerade den när vi ju kontrollerar den. De har då jävligt livlig fantasi, de där Europafjollorna. Piter tillhör oss. Oss.

– Ni skulle alltså vilja vända er till Harpa för att få hjälp, sa Kolja för att återgå till ämnet.

– Eh … Ja, precis. Till henne här. Menjajev pekade på nytt på det sista namnet på listan på det grådaskiga papperet.

Returpapper, det var uppenbart.

– Till Harpa, upprepade Kolja. – Hon kallas Harpa, använder andranamnet. Det är rätt vanligt, när en person inte gillar sitt förstanamn.

– På så sätt. Jo, det är till Harpa jag vill vända mig. För humanitär hjälp.

Koljas händer, som vilat knäppta som till bön på det vita kontorsbordet, lösgjorde sig från varandra. Ett finger med välvårdad nagel pekade på ett ord inom parentes intill isländskans namn:

(ideellt)

Menjajev flyttade undan sin hand från listan. Inte särskilt långt, kanske tre centimeter.

– Lägg märke till … började Kolja.

– Att hon är idealist? Menjajev skrattade till. Ideolog? Det passar perfekt! Jag har alltid kommit bra överens med idealister. Tro mig.

– Jättefint, log Kolja. – Men ordet ideellt har en lite annan betydelse. Det betyder att den aktuella programdeltagaren är redo att hjälpa till utan ekonomisk ersättning. Dessa utgör ungefär en tredjedel av samtliga. Till exempel Harpa.

Menjajev slog ut med armarna.

– Det är ju rena drömmen! Vem skulle väl tacka nej till lite gratis ideologisk hjälp?

– Ingen, instämde Kolja. – Men ni har ju tillgångar?

– Aha, sken Menjajev upp. – Det är där skon klämmer … Ni tar ut en procent av betalningarna?

Kolja skakade på huvudet. Än en gång hade hans ögon fått syn på något rasande lustigt på Menjajevs haka.

– Nej. Vi tar inte ut någon procent. Alla pengar från flyktingarna går direkt till programdeltagarna. Kontorsmaterial och övriga utgifter, – Kolja gjorde en rörelse med huvudet mot laptoppen på bordets kortsida, – är det jag och min man som står för. Ja, och Tanja hjälper också till så gott hon kan.

– Så behjärtansvärt!

– Tack. Men hur som helst. Ursäkta påstridigheten. Jag måste ha full koll för att kunna rekommendera den mest optimala varianten. Både för er, Andrej, och för andra deltagare. Har ni tillgångar?

Menjajev suckade förnöjt. Klappade med handflatan på byxfickan.

– På mig har jag lite drygt tusen i lokal valuta. Hemma runt tretusen till. Resten i euro. Trettiosjutusen i kontanter. Instuckna här och där i Fjodor Dostojevskijs samlade verk. Jag har inte skilts från böckerna sedan universitetstiden. Kunde inte lämna Fosterlandet utan dem. På två olika konton i Nordea har jag sammanlagt tvåhundraarton tusen. På ett konto i Danske bank, det vete gudarna …

Kolja höjde handen för att stoppa flödet av finansiell information.

– Tack, tack. Det räcker med detaljer. Bara vi vet att ni har tillgångar. Det betyder att det för er inte är en fråga om liv och död att betala den ekonomiska ersättningen.

– Å tusan, häpnade Menjajev, – Vissa sitter alltså verkligen på pottkanten? Kommer hit helt skinnade?

– Det händer.

– Men visa mig då en sådan person! Menjajev var nära att trilla av stolen i sin iver. – Jag kan gladeligen sponsra någon sådan! Så gifter jag mig själv gratis med isländskan. Går det bra?

– En annan egenhet med de deltagare som inte begär någon ekonomisk ersättning, fortsatte Kolja, – är att de alltid har sista ordet. De kan när som helst lämna programmet.

– Och det kan inte de som tar betalt?

– Jodå, det kan de. Alla har sin handlingsfrihet, vi bedriver ingen slavverksamhet. Men i så fall får de inte den andra hälften av pengarna. Så de hoppar inte av. På tre år har det inte hänt en enda gång. Om ni har möjlighet rekommenderar jag ändå bestämt att ni väljer en deltagare som begär ekonomisk ersättning.

I och med dessa ord orkade Kolja uppenbarligen inte längre le. Nu sneglade han på Menjajev som om det ur dennes näsa hängde en fet snordroppe som när som helst riskerade att landa på bordet.

– Jag tror faktiskt ändå, sa Menjajev med den röst han brukat använda till sina hantlangare i Moskvatrakten (i sitt förrförra, allra lyckligaste liv), – jag tror faktiskt ändå att det för min del är klart förnämligare att jag finansierar en annan deltagare. Ni får ju hit en massa sådana där liberala altruister. Leta rätt på någon av de fattigaste av dem. Någon riktig stackare. Så ska jag stå för alla kostnader. Och själv så tar jag hon den här oberäkneliga. Om hon nu ändå kan hoppa av när som helst. Då är det ju lika bra att hon dumpar mig, va? Till skillnad från våra liberala kamrater är jag av den råbarkade sorten. Luttrad, så att säga. Jag klarar mig.

Plötsligt gäspade Kolja. Rakt upp och ner, okultiverat, utan att ens hålla för munnen.

– De där liberala altruisterna, sa han, samtidigt som han stoppade tillbaka listan med namn i den gröna mappen, – de brukar hur som helst få politisk asyl. Men på det stora hela har ni rätt. Hjärtligt tack för ert bidrag. Jag meddelar Tanja att ni kommer lämna henne ett bidrag på etthundratjugo tusen kronor till hjälpfonden.

Menjajev blev obehagligt kall i magen. Han hade inte förväntat sig att den väluppfostrade välgöraren och bögen Kolja skulle ta saker och ting så bokstavligt.

– Vänta nu lite – ni har alltså behövande på lager? Vilka då, om jag får fråga? Från Moskva?

– Behövande finns alltid, försäkrade Kolja. – Här, varsågod. Ur bröstfickan drog han upp ett hopvikt papper som han räckte Menjajev. – Här har ni tid och plats. Tanja kommer att vänta er på tisdag. Tänk bara på att det kan vara problematiskt att med er status ta ut etthundratjugo tusen i kontanter. Jag föreslår att ni plockar fram era euro ur Fjodor Dostojevskij. Så växlar Tanja sedan. Kursen är skaplig nu.

Utdrag 2 (ur En Moskvakonstnär har er kär, romanens andra del)

17 juni, 02:00 – 08:00

”Modulerna”, Norra Rinkeby

Område med kompaktboende för flyktingar från Ryssland

På andra sidan väggen, i tvåhundrasexan, hade de än en gång garvat fram till tre på morgonen, gapat svordomar, spelat gopnik-rap och dunkat huvudet mot bordet. Det vill säga Nika visste inte säkert att det var med huvudet och mot bordet, men det var så det lät, och hon föreställde sig alltid att dräggen i tvåhundrasexan stod och vinglade i mitten av sin modul, runt det långbenta bordet som påminde om en strykbräda, och turades om att böja sig framåt för att slå skallen i kanten av den laminerade bordsskivan, klibbig av sås och utspilld öl.

Ett av dräggen – troligen den tunne Dima (de bodde fyra stycken tillsammans: tunne Dima, tjocke Dima, Renat och så Vitia eller Volodja, eller om det kanske var någon helt annan) – men en av dem hade alltså knackat på fönstret in till henne och Margulja någon gång efter två. Väste lekfullt: ”Veronika! Abramjan! Lillsyrran! Lägg av med att snarka, kom över på fest, sova kan du göra i graven.” Nikas hand hade redan trevat sig fram till telefonen på väggen för att kalla ut en patrull, hon hade hunnit tänka ut de nödvändiga fraserna och viskande börjat öva på dem. Men den här gången behövdes det inte. Ett annat drägg (förmodligen den tjocke Dima – hos honom hade hon ibland sett glimtar av något mänskligt) drog iväg grannen från deras fönster. Typ: va håller’u på me’, hennes unge ligger ju och sover.

Efter tre, när det äntligen blev tyst i tvåhundrasexan, kunde Nika inte somna ännu på någon timme, låg och vred sig i den smala sängen, medan tankarna gick i meningslösa banor – av någon anledning tänkte hon på Marguljas klasskamrat Nadja, eller rättare sagt Nadia, en tanig syrisk tjej med stor mun som ibland hängde hos dem i modulen efter skolan. Hon och Margulja gjorde läxor tillsammans eller tittade båda med hörlurar på någon tjejkanal. Nadia bodde i ett riktigt hus, ett höghus någonstans söder om tunnelbanan, och Nika kunde inte fatta att hon över huvud taget fick gå till ryssarnas Moduler. En gång hade hon frågat rakt ut, medan Margulja var på toaletten:

– Nadia, vet dina föräldrar var du är?

Flickan tittade på henne som på en efterbliven. Ställde henne mot väggen med en motfråga:

– Var är jag då?

Nika visste inte hur hon skulle ge det elvaåriga barnet en hint om platsens diskurs av ryskt alkispack och ryska horor. Hennes språkkunskaper räckte inte till för sådana subtiliteter.

– Hos en kompis? försökte hon hjälplöst förklara. – Hos oss?

– Det är klart de vet.

Temat var uppenbarligen avslutat, den lilla flickan försvann tillbaka till sin telefon, och Nika fick nöja sig med att gissa resten. Hade hon fosterföräldrar? Var de inte muslimer? Hade de studerat i Ryssland? Eller ljög hon bara? Den sista möjligheten oroade henne – kanske inte särskilt djupt (inte på långa vägar så som dräggen i tvåhundrasexan eller den resistenta halsflussen som härjade i Marguljas skola), men ändå. Fram till strax efter fyra, då hon försjönk i en kortvarig morgonhalvslummer, fylldes hennes tankar av surmulna syriska män – fäder, farbröder och storebröder, vilka plötsligt fått reda på var Nadia uppehöll sig efter skolan, och kom för att frita henne från rysskloaken.

Noll sex trettio tändes lampan och teven ovanför Marguljas säng slogs på. Nika låg och tyckte synd om sig själv ett par minuter, steg sedan upp, drog av de gula, lurviga hörselkåporna från dotterns huvud och pillade ut öronpropparna.

– Margulja. Dags att vakna.

Dottern gnydde till och försvann under täcket.

– Mamma … Jag kan väl få stanna hemma … Jag måååste få vara hemma … Jag går ingenstans …

Tjatet var en ren ritual, utan något som helst hopp.

– Seså, upp med dig, sa Nika och lade öronpropparna och hörselkåporna på plasthyllan under teven. Teveskärmen fylldes av rök från en fallande helikopter inspelad på en skakig telefon. – Jag blir sen till jobbet.

Hon gick sträckan på 2,60 meter från sängarna till badrummet, genom det sunkiga utrymme som låg inklämt mellan garderoben, kylskåpet, det tätt fördragna fönstret, pallarna, spisen med sin enda induktionsplatta och bordet som såg ut som en strykbräda. Hon klädde av sig och tryckte ner underkläderna i en blå IKEA-kasse som hängde från taket. Klämde in sig i duschen.

Ett par minuter senare stapplade Margulja in i badrummet. När Nika drog ifrån duschdraperiet för att sträcka sig efter handduken satt dottern och gäspade på toalettstolen med huvudet på sned och örat tryckt mot axeln.

Noll sju noll fem lämnade de modulen. Luften var kylig och frisk, stanken av kök och tvättstuga borta med vinden, och genast blev hon, ja, nästan på bra humör, slutade ha dåligt samvete över att Marguljas skola hade slutat för en vecka sedan och det officiellt var sommar, men en sommar utan riktigt sommarlov, för fjärde gången i rad. I korsningen mellan Nevskij och Tverskaja, vid hundrafemman, kom de ifatt Valja och hennes femåriga tvillingar, som vanligt upptagna av att torka snor på tröjärmarna. Framme vid trafikleden på väg ut från Modulerna kom Tolik gående från vänster med sin döva dotter. De anslöt sig till sällskapet.

– Ni har väl sett nyheterna? frågade Tolik. Han var alltid intresserad av nyheterna. – En FN-delegation har blivit nedskjuten. En helikopter med observatörer. Utanför Krasnodar.

– För jäkligt, reagerade Valja. – Serjozja! – En av hennes tvillingar hade klivit ut på vägen utan att vänta på grönt. Hon fick tag i hans kapuschong och drog honom tillbaka. – Vilka var det som sköt då? Våra?

– ”Våra”? Det possessiva pronomenet fick Tolik att komma av sig. – När du säger ”våra”, menar du då Moskvaregeringens styrkor?

Han menade inte att vara spydig eller provocera. Han ville bara ta reda på hur det var. Det syntes på hans ansikte. Nika hade redan funderat i över ett år på vad Tolik egentligen hade för diagnos – någon lätt form av autism eller en ovanligt skarp intellektualitet. Hon började misstänka att det var samma sak.

– De skyller väl på varandra, förstås? blandade hon sig i när hon såg hur Valjas min förändrades.

– Ja, bekräftade Tolik. – Alla sidor i konflikten har redan kommit med uttalanden. Men personligen tycker jag inte det verkar särskilt troligt att Moskvamotståndarna …

– Grönt! ropade tvillingarna.

På andra sidan vägen övergick samtalet tack och lov till väsentligare saker. Valja berättade att det sedan dagen innan inte hörts annat än gråt och svordomar från hundratolvan. De hade fått besked om vräkning. Femårsperioden var slut.

Och ändå visste de ju att modulerna bara var ett tillfälligt boende. Det visste alla. ”För att undvika normalisering av gettoliknande förhållanden.” ”För att motverka uppkomsten av parallella samhällen.” Det var ungefär hur berörda ministrar uttryckte sig. Fem år ansågs räcka för att komma på egna ben, få in en fot i samhället, hitta en fullvärdig bostad. Den som inte lyckades hamnade på gatan. Eller rättare sagt på KFB – kollektiva flyktingboenden finansierade av välgörenhetsorganisationer. Där sov mellan trettio och femtio personer i samma sal, delade på två-tre toaletter. Inomhustemperaturen vintertid översteg inte 15 °C.

Detta visste alla, men under de fem åren var det ingen som trodde på det. Modulerna var för många. Bara i det här området hade man så länge alla ryssar tagits emot urskillningslöst hunnit smälla upp över tvåtusen enheter. ”Normaliseringen av gettoliknande förhållanden” hade gått så långt att det på kartor över staden börjat dyka upp gator med namn som Nevskij och Tverskaja. Det lokala Röda torget, det vill säga den gropiga ödetomten vid femhundra-modulerna, hade jämnats till och fräschats upp. Där hade öppnats ett McDonald’s, ett Lidl, en skönhetssalong som hette Slavjanka, en bar med hantverksöl och en butik med namnet Tatiana som sålde rysk mat från Tyskland.

Och ingen tog hotet på allvar. Upprepade i stället som en besvärjelse: ”Inte en chans! Inget är så permanent som det temporära.” Typ, vi ryssar vet minsann.

Vissa hade till och med sagt: ”På fem år hinner kriget ta slut fem gånger om.” Tolik hade berättat hur det låtit. Nika hade själv inte upplevt det. Hon och Margulja hade blivit placerade där långt efter den första vågen, för ett år och åtta månader sedan, i en modul som då blivit ledig. Ensamstående mödrar prioriterades alltid när en modul blev ledig. Särskilt (sades det) om barnet var av kvinnligt kön. Men trots prioriteten hade de tvingats stå ut i tio månader på KFB. Vänta på sin tur. Fast varför klaga – på KFB var förhållandena ändå helt okej. I jämförelse med flyktinglägret utanför Odessa, där de hade blivit fast i ett halvår, var KFB rena lyxen. Och en egen modul på 5,8 x 2,2 meter med spis och dusch inget annat än ett mirakel.

Valja tystnade inte en sekund på vägen från övergångsstället till tunnelbanan. Nika lyssnade, ojade och förfasade sig, låtsades som om hon inte alls gav blanka fan i Rostovfamiljen i hundratolvan som hade vräkning att vänta. Samtidigt tänkte hon bara på en sak: hur bra hon och Margulja ändå hade det. De hade fyrtio månader kvar i modulen. Fyrtio månader med symbolisk betalning för boendet. Hon kunde lägga undan några tusen varje månad.

På tunnelbanan lade Nika märke till att Margulja pratade med Toliks dotter. De hade medvetet satt sig mitt emot varandra. Marguljas gester var knyckiga och primitiva, särskilt när man samtidigt såg den döva flickan (Ksiusja? Katia?), vars händer dansade till svar. Men tydligen var det tillräckligt för att de skulle kunna kommunicera. Flickorna flinade, retades och trampade varandra på gymnastikskorna. Båda upprepade ett viktigt tecken: ena pekfingret pekar snett upp i luften, det andra pekfingret tecknar en ring runt det, som för att flytta visarna på en klocka, samtidigt som det gör små skutt uppåt. Nika fick lust att fråga Margulja vad det betydde, men ville inte avbryta samtalet genom att blanda sig i.

Tolik som stod bredvid henne vid dörrarna läste hennes tankar:

– Det är sommarsolståndet! ropade han alldeles för högt, som om han försökte överrösta den gnisslande tunnelbanan hemma i sitt gamla Piter.

– Vadå? undrade Nika förvånat.

– Det där tecknet! Tolik visade flickornas cirkelrörelse med sin hand. – Det betyder midsommarafton på det lokala teckenspråket. Festen, alltså! Som är nu i helgen!

– Vadå, har de ett lokalt teckenspråk här? frågade Nika. – Jag trodde det var något amerikanskt de använde …

Tolik tog på sig uppgiften att redogöra för släktförhållandena mellan det lokala teckenspråket och hörselskadades språk i andra delar av världen. Särskilt mycket hann han inte berätta – det kommunala lägret för flyktingbarn i Duvbo var bara ett par stationer bort. Där hoppade hela modulsällskapet förutom Nika av. Nika ropade efter Margulja att hon skulle hämta henne klockan fem. Utan att ha fått något svar sjönk hon ner på Marguljas säte vid mittgången.

Morgonen kändes ovanligt hoppfull efter insikten att dottern på bara en vecka hade snappat upp det lokala teckenspråket av Ksiusja-Katia. Och ännu bättre blev det eftersom hon nu kunde blunda och slumra till några stationer, tänka på något annat än sina egna bekymmer. Till exempel på Toliks dotter. Undrar just hur Tolik pratar med henne med sin enda hand? Eller läser hon på läpparna? Visst hade Tolik berättat att han, innan huset i Ryssland exploderade och han fick armen sönderklämd, hade varit flytande på teckenspråket? Antagligen det ryska teckenspråket (vilket annat?). Han och hustrun som senare blev mördad hade tagit lektioner efter att dottern föddes. Men det lokala språket måste han alltså ha lärt sig med bara en hand. Anpassar det väl på något sätt. Blandar säkert med ryska tecken. Men flickan var redan van, barn vänjer sig snabbt. Ja, och hur svårt kan det förresten vara att förstå pappan som hon känt hela livet?

Inne i centrum, innan hon ens hunnit ut ur tunnelbanan, slog Nika på stort. Köpte sig en dubbel espresso i sin medhavda mugg ur Pressbyråns automat. Tömde den i ett svep. Pengarna skulle ha räckt till två limpor eller nästan tre liter mjölk. Men bröd och mjölk hjälpte henne inte att hålla sig vaken så här i början av arbetsdagen.

Utrdag 3 (ur En Moskvakonstnär har er kär, romanens andra del)

Svetjin sov nästan en hel halvtimme. Han hade till och med drömt något, men så fort han vaknade glömde han vad det var. De intryck som väckt honom var skarpare än vilken dröm som helst: något klibbigt och tättslutande över munnen, något tungt över bröstet och något som grabbade tag i hans armar och ben.

Det klibbiga visade sig vara en bred tejp, som vid det här laget hade virats fem eller sex varv runt hans huvud, fasthållet av en främmande hand. Det tunga var ett främmande knä. Och armar och ben hölls fast för att ikläs handfängsel av plast.

Alla dessa handlingar utfördes av människor i balaklava. De första ögonblicken räknade Svetjin dem till två. Den ena höll på att tejpa för hans mun, och pressade samtidigt knät mot hans bröst. Den andra satte sig på huk intill hans huvud efter att ha fått på honom handfängslen. Detta visade sig vara en kvinna; under t-shirten skymtade bröstens konturer. Den tredje och kraftigaste av dem fick Svetjin syn på strax därefter, när denne fattade tag om hans fötter för att släpa honom längs marken bort till en minibuss i lettiska ambulansens färger.

Hela trion bar smaragdgröna balaklavor. Något fick dem att blänka i solen. Mitt i allt detta galna, blänkande gröna avtecknade sig ett par lika galna svarta skidglasögon.

– Mmmm, snyftade Svetjin. Han hade kissat på sig.

– Hej på dig, unge konstnär, sa kvinnan som satt sig vid hans huvud. Hon höll pekfingret rakt ovanför Svetjins ena öga och började surra melodiskt. – Bzzzz. Bzzzz. Bzzzz. Bzzzzzzzz.

– Tjenare Danik, sa mannen som hade tejpat igen munnen på honom. – Som vi har väntat på det här mötet. Vi är jävligt impade av din talang.

[…]

Insidan av minibussen, som människorna med borren hade anlänt i, påminde även den om en ambulans. Trots att Svetjin på grund av skräcken inte kunde tänka klart kände han ändå igen den typiska bildskärmen, hjärtstartaren och respiratorn. En gång hade han åt en privat beställare gjort en video i ambulansmiljö. Beställaren hade på något sätt blivit förolämpad av en viss läkare i Uljanovsk. Uppgiften var att gestalta hur läkaren i ambulansen förgrep sig på en minderårig flicka som låg medvetslös, fullpumpad med narkos, och en dold webbkamera i taket liksom spelade in allt.

Särskilt karaktäristiskt var att det i minibussen fanns en brits. På den blev Svetjin nerslängd med ansiktet neråt, varpå han spändes fast med tre bälten – ett över vristerna, nästa över röven och det sista över ryggen, i höjd med armhålorna. Armarna med handfängsel av plast brydde de sig inte om att bälta fast. Om han hade lust kunde han röra på dem upp och ner. Men någon lust hade han inte till att börja med. Han kunde dessutom vända på huvudet och studera minibussens vänstra vägg i stället för den högra. Där fanns det förmodligen andra lådor, sladdar och knappar med skyltar på engelska och lettiska.

– Okej. Alla på plats? frågade en mansröst från förarsätet.

Sista dörren slog igen – en av de främre.

– Kör, sa kvinnan i smaragdgrön balaklava och sjönk ner på ett nedfällbart säte intill Svetjins huvud.

– Come on baby, sa den andra mannen någonstans vid Svetjins ben. – Kör.

Med ett mjukt surrande startade elmotorn. Svetjins kropp som låg fastspänd på britsen (och särskilt örat, som var helt utplattat mot den) uppfattade en behaglig vibration. Ambulansen körde iväg.

– Inte så fort bara, sa kvinnan. – Inte som förra gången.

– Ja, nej då, flinade föraren.

Ungefär tjugo sekunder åkte de under tystnad. Kvinnan trummade lätt på sina lår med händerna i handskar av vitaktig vinyl. Handskarna räckte henne nästan ända till armbågarna. Byxorna som hon trummade mot var gröna liksom balaklavan, men av en annan nyans. Inte smaragd; snarare groblad. Vart kvinnan tittade kunde Svetjin inte begripa – hon hade inte tagit av sig skidglasögonen med de mörka glasen. Hennes känslor (eller frånvaron av desamma) kunde bara avläsas på läpparna i hålet för munnen. Hennes läppar var orörliga, tunna, fnasiga.

– Mmmm, avbröt Svetjin tystnaden.

Översatt till en icke igentejpad muns språk betydde det: ”Snälla, döda mig inte.” Människorna med borren borde förstå det. Åtminstone med tanke på tårarna och snoret som han hade blött ner britsens engångslakan med. Och även med tanke på den våta fläcken mellan benen på hans shorts.

– Mmmm, upprepade Svetjin utan att invänta svar.

Det gick ytterligare en stund. Knappast mer än tio sekunder.

– Sådär, skog och åkrar, sa kvinnan. – Fram med den.

Mannen började böka nere vid Svetjins ben, drog fram något ur en väska eller ett fodral med en blixt på. Kvinnan reste sig och sträckte sig mot bakdörren. Satte sig igen. I vänsterhanden höll hon nu en mörkblå borrmaskin med orange avtryckare och ett långt handtag. Borrens utseende hade något sci-fi-aktigt över sig, som om designen hämtats från något nytt kejserligt supervapen ur den senaste Star Wars-serien. Skillnaden var bara att det i stället för en supergevärspipa med något slags antimateria stack fram en borr. Den var tunn, inte mer än 2,5–3 mm i diameter.

– Mmmm!!! vred sig den fastbältade Svetjin. – Mmmmmm!!! slängde han med huvudet så att snoret stänkte runt omkring honom. – Mmmm!!! Mmmm!!!

Från denna stund begrep han ännu mindre. Den djuriska skräcken skapade kortslutning i hjärnbarken. Allt som fanns kvar i medvetandet var viljan att på något sätt slingra sig loss ur bältena och likt en fågel flyga ut ur bilen, så långt bort som möjligt från borren. Han liksom märkte att kvinnan började prata, sa något till honom, om honom, men begrep inte ett enda ord, trots att kvinnan böjde sig ända ner till hans runtsnoende huvud och sa klart och tydligt:

– Danik, ditt satans jävla infob[1]-as. Nu tänker jag döda dig bit för bit. Jag ser att du redan har gissat dig till det. Men du tycker det är orättvist att jag använder borrmaskin. Tycker inte du gjort dig förtjänt av det, för du har ju liksom inte haft ihjäl någon. Du som gjorde såna kreativa videos där på Zubovskij-boulevarden. Någon så oskyldig borde förstås få ett humant slut. Ett skott i pannan – kort och gott.

Kvinnan pressade in den orangea avtryckaren. Borrmaskinen gav ifrån sig ett gällt tjut ovanför Svetjins huvud. Till skillnad från kvinnans ord förstod Svetjin innebörden av detta ljud utan problem och brölade ännu högre:

– Mmmm!!!!!

– Men hördu Danik, fortsatte kvinnan och släppte avtryckaren. – Jag vet att du gillar att teckna vapen från andra världskrigets dagar. Schmeissrar och messerschmittar. Kommer du ihåg att tyskarna förutom schmeissrarna också hade gaskammare? För att ha ihjäl judarna? Någon öppnade kranen och släppte in gas i de där kamrarna. Förgiftade kvinnor och barn. Det var någon som hade det som jobb. Och en annan – minns du? – en annan skrev i tidningarna. Ännu en annan pratade i radio. Om de baksluga judarna, om den världssionistiska sammansvärjningen. Idag skulle vi säga att någon publicerade fakes om judar. För målgruppen ariska fejkläsare.

Hon tryckte in den orangea avtryckaren igen, samtidigt som hon med den fria handen fixerade Svetjins huvud på britsen.

– Och utan dessa fakes, förklarade kvinnan, – skulle det inte ha funnits varken gaskammare eller någon kran. Och utan dig, ditt jävla infob-svin, varken några pogromer i Taganrog – nu pressade hon Svetjins huvud hårt mot britsen – eller några utrensningar i Piter.

– Mmmm!!!!!

Borren slet sönder Svetjins högra örsnibb. Det smaragdgröna tyget på kvinnans huvud fick röda stänk.

– Och utan dig, ditt svin, skulle sarinattacken i Viborg aldrig …

– Patrull! hojtade föraren. – En humvee!

Ordet ”patrull” visade sig vara magiskt. Borren drog sig snabbt tillbaka från Svetjins huvud och tystnade.

Utdrag 4 (ur Det ryska hjärtat slår för alla, romanens tredje del)

21 december

Tio dagar före Megaflooden

Sergels torg, huvudstaden

[…]

– Vi är omringade! meddelade Vasia Grebelnikov.

– Vad gör de här, Larisa? frågade Sveta. – Vet du det?

Åkerlund höll megafonen ofrivilligt mot magen. Hon måste svara med något rappt och auktoritärt. Men kunde inte komma på något lämpligt.

De tre poliserna, som blivit kvar på andra sidan av kedjan, verkade lika förbryllade som hon själv. Genom öppningarna i de dubbla raderna av nazister [som omringade deltagarna i den konservativa rörelsen Det ryska hjärtats möte] såg Åkerlund att en kvinna i mörkblå uniform hade höjt sin automatkarbin och pratade febrilt ut i tomma luften. Förmodligen bad hon om instruktioner, kallade på förstärkning – vad annat gjorde poliser i en situation som denna? Den ena av hennes kollegor, ett kortväxt, mörkhyat muskelberg utan automatkarbin tog sig igenom den Ariska muren, och verkade nu inte kunna bestämma sig för om det fanns anledning att gå längre – om det fanns anledning att diskutera det pågående med Åkerlund, Sveta och Vasia. Även hans läppar rörde sig.

Medan han inväntade order kom två personer fram till Det ryska hjärtat från andra hållet.

– Hej Larisa Jevgenjevna!

Det var en lång kille med rundkindat barnansikte, illa maskerat av ett färglöst skägg, och en tjej i tjugoårsåldern. Det blonda håret hängde fram över hennes axel i en tjock fiskbensfläta. De var klädda på samma sätt som de andra [nazisterna på torget]: svarta jeans och militärgröna jackor med en hakkorsvariant. Bara det att tjejen i stället för kängor stoltserade med ett par blankpolerade stövlar à la ”Vi kör lite cosplay i Führerns bunker.”

– Larisa Jevgenjevna? upprepade tjejen innan Åkerlund hunnit reagera. – Det är jag som är Ksenia. Hon sträckte fram handen och log så att hela tandraden glittrade. – Det är ett nöje att få träffa er på riktigt.

De djupblå ögonen strålade av förtjusning. Hennes artikulation var tydlig och raffinerad. Vass som en glasskärva. Som hos en flicka från en fin Petersburgsfamilj.

– Hej. Åkerlund tryckte automatiskt handen i den svarta handsken.

– Det här är Matias. Tjejen gjorde en knyck med huvudet mot nazisten av manligt kön. – Han pratar ingen ryska än så länge, men förstår en del.

– Jag lär russka, rodnade Matias. – Guddag.

– Ni gjorde helt rätt som ringde oss, sa flickan allvarligt. – Som ni vet har vi samma grundideal som Det ryska hjärtat. Och vi är jätteglada att äntligen kunna agera som en enad front. Vänstern har släppt alla hämningar på sista tiden, beter sig som om de kan göra som de vill. Och polisen, – hon sneglade hånfullt mot den mörkhyade polisen, som fortfarande inväntade order, – polisen gör som bekant allt för att skydda dem …

– Larisa?! utbrast Sveta – Vadå? Har du ringt dem, eller?

– … Har jag ringt er? frågade Åkerlund försiktigt.

Nazistbruden som hette Ksenia knep ihop sina blå ögon och öppnade munnen, men innan hon hann avsluta sitt inledande ”eh …” gick det plötsligt upp ett ljus för Åkerlund. Hon insåg vad som hänt, hur och varför.

– Hur dags var det? gormade hon och tog ett par steg närmare nazistbruden. – Vad exakt sa jag till dig?

Nazistbruden tog ett steg tillbaka, men kom inte av sig. Hon flyttade över fiskbensflätan till ryggen och drog ner dragkedjan på jackan. Plockade fram telefonen ur innerfickan.

– Låt oss friska upp minnet, Larisa Jevgenjevna. – Hon knackade med fingret på hörselsnäckan i örat och gav telefonen ett snabbkommando på engelska. – Here we go … Ni ringde mig klockan åtta och fyrtioåtta. Ni sa … – Hon flyttade blicken från skärmen och såg flinande på Åkerlund. – Ni bad oss, personligen bad ni oss om att bistå Det ryska hjärtat med skydd mot vänsterliberala extremister under dagens evenemang. Ni hade fått uppgifter om att de förberedde en attack. En våldsam provokation.

– Larisa … suckade Sveta. – Du har blivit galen …

Åkerlund kände en smärtsamt bekant lust att ryta till åt henne. Säga åt henne att hålla käften eller rent av – på ren djävulskap – låtsas som om nazistbruden talade sanning och själv bre på för att stödja denna sanning. Förklara för Sveta varför det under rådande omständigheter hade varit det enda rätta beslutet att tillkalla nassarna för att beskydda Det ryska hjärtat.

Lusten var väldigt stark, mycket starkare än vanligt. Lyckligtvis kom den mörkhyade muskelpolisen fram till dem just i detta ögonblick. Han hälsade, pekade mot bålverket av nazister som hade bildats på torget och ställde en enda enkel fråga till Åkerlund: ”Ingår det här i ert evenemang?” Åkerlund svarade utan att tveka: ”Nej.” Polisen förlorade genast intresset för henne (Sveta och Vasia hade redan från början utgjort en blind fläck i hans ögon). Han vände sig till den rundkindade Matias och den blåögda Ksenia, hälsade en andra gång och tillkännagav frånvarande – som om han innantill från sina linser läste upp en paragraf ur brottsbalken – att Ariska muren hade exakt fem minuter på sig att upplösa sina led och lämna torget.

Nazistbruden Ksenia brusade upp, började högt och ljudligt anklaga Åkerlund för lögn och bluffmakeri. För att bevisa sina påståenden startade hon i telefonen en inspelning av morgonens samtal. Polisen sa att han ändå inte förstod ryska och började än en gång läsa upp meddelandet om att torget skulle vara tömt inom fem minuter. Nazistbruden startade om inspelningen från början och tryckte nu på paus efter varje replik för att översätta. Polisen lyssnade en stund likgiltigt på hennes övningar i simultantolkning, medan Åkerlund kände sig skakad och äcklad av hur svårt det var att skilja den digitala kopian av henne i nazistbrudens telefon från hennes riktiga, levande och äkta jag. Sedan dog telefonen plötsligt mitt i en replik, skärmen slocknade utan att tändas igen – hur mycket nazistbruden än gnodde på den lilla silverfärgade plattan i sin hand, hur mycket hon än knackade på hörselsnäckan i sitt öra.

Åkerlund utbrast att samma sak hade hänt henne själv på morgonen, att nassarna uppenbarligen hade blivit hackade. Utan att tänka sig för grep hon tag i polisens arm. Han flyttade diskret undan hennes hand och sa att det inte fanns någon anledning för Åkerlund att oroa sig; de som behövde veta visste redan att nassarna hade blivit hackade och att Ariska muren åtta och fyrtioåtta blivit kontaktade av ett neuronnät. Därefter annonserade han för tredje gången att nazisterna hade fem minuter på sig, tillade på eget bevåg att nedräkningen nu verkligen hade börjat och att det väldigt snart inte skulle vara fem, utan fyra minuter. Den blåögda Ksenia började gapa att det var en provokation, att polisen gaddade ihop sig med AFA och nuförtiden inte var annat än ett ormbo av vänsterliberalt slödder, en av den globala sionismens alla tentakler. [Hologram]hjärtat som svävat över torget hade under tiden seglat iväg och försvunnit. Gustav med fjärrkontrollen, Peter i sin pälsmössa, Ljuda Bredström med porträttet av sin mördade son och – förmodligen – alla andra som tänkt delta i Det ryska hjärtats manifestation flockades kring dem i ett försök att förstå vad som egentligen pågick. Åkerlund såg på deras upprörda ansikten och fruktade att hon höll på att bli galen, för det var inte stress eller rädsla som fick henne att vilja gråta, utan det faktum att den unga nazisten Ksenia till och med när hon inte talade ryska hade ett rent och oklanderligt uttal, något som Åkerlund själv aldrig någonsin skulle uppnå.

Ungefär i detta ögonblick kastades den första rökbomben. Smällen fick nazistbruden att tystna. Nu hördes ropen tydligt från alla håll, från varenda gata som ledde fram till torget skallade dussintals röster: ”Inga! Nazister! På vå-ra gator!”

För ett ögonblick funderade Åkerlund på hur detta skulle låta på ryska. Inga nazister på våra gator – en direktöversättning, nej, det dög inte. Kanske Bort med nazisterna från våra gator? Nazister, försvinn från våra gator?

– Fuck, sa polisen sorgset och drog fram sin batong.

– AFA! meddelade Vasia Grebelnikov.

Polisen knackade med batongen på megafonen som Åkerlund fortfarande höll mot magen. ”Säg åt era deltagare”, ropade han. ”Säg åt dem att dra sig tillbaka till hörnet! I samlad trupp! Att de sätter sig på marken och inte reser sig förrän det är över! Okej?”

Pang! smällde nästa rökbomb.

Utdrag 5 (ur Det ryska hjärtat slår för alla, romanens tredje del)

29 december

Mindre än tre dygn före Megaflooden

Nordvästra Ryssland. En lägenhet som övertagits av frivilligstyrkor stridande på Moskvaregeringens sida. 1118 km fågelvägen från Larisa Åkerlunds hem.

[…] Animeringen var väldigt professionell. Sjukt snyggt gjord. Mimiken, rörelserna, rösterna, detaljerna – alltihop grep tag i en, som om det var en video tagen direkt från verkligheten, och inte någon japansk efterapning.

Det första som dök upp i rutan var ett par tecknande barnhänder. I några sekunder fortsatte de teckna utan översättning, det enda som hördes var ljudet av ojämna steg. Sedan tillkom ett barns berättarröst. Undertexter på språket med alla prickarna började rulla. ”Kameran” zoomade långsamt ut för att visa flickan och hennes glasögonprydde far i helfigur.

”Pappa, du måste väl ändå hålla med om”, översatte barnrösten [flickans gester], ”att den där hypotesen inte håller. Och det är inte som jag hittar på. Det var en representant för den kinesiska rymdstyrelsen som berättade om det igår på en presskonferens. Ingen har någonsin sett hibonitkristaller av den storleken och inte med den här ovanliga formen. Jag menar inte att det är bevisat att de skulle vara artificiellt framställda. För att kunna dra en sådan slutsats behövs mer data …” Flickans händer stannade upp, handflatorna vilade mot varandra. ”Det är så synd”, fortsatte flickan snart med ökad inlevelse, ”att landningsmodulen inte fick kontakt! Ingen vet när vi får nästa chans att möta en interstellär vandrare. Det här var ju bara det tredje bekräftade interstellära objektet sedan människan började observera solsystemet …”

– Hon måste ha höga betyg, den där, sa Tselka oväntat uppskattande.

Mira svalde den första klumpen som började tränga på i halsen. (Innan filmen var slut skulle det bli många klumpar.) Herregud. Det där hade ju också varit förra året, och inte för tusen år sedan. Den där rymdgrunkan som hade passerat genom solsystemet – det hade också varit förra året. Kineserna hade skickat upp en rymdsond till den. Och förra hösten hade rymdsonden nått fram, medan de allihop ännu bodde i tält i parken. Dima Zavarzin från Jaroslavl hade blivit lika deppig som flickan i filmen när det var något som gick snett för kineserna. När rymdsonden gick in på sin sista sträcka och under landningen hade Dima totalignorerat de andra i över ett dygn. Han låg i sin sovsäck, helt och hållet upptagen av telefonen. Åt nästan inget. Väntade bara på kinesernas stundande möte med den utomjordiska civilisationen. Sedan deppade han ihop när rymdsonden inte funkade som den skulle. När utomjordingarna flög iväg. Utan att bli upptäckta.

Det måste ha utspelat sig ett par-tre dagar före polisrazzian. Det där kinesiska fiaskot med den interstellära vandraren.

Den glasögonprydde pappan på skärmen viftade till med sin enda hand. Flickan vred på huvudet för att kunna se hans mun.

”Där är vi helt överens, du och jag”, sa pappan och artikulerade minutiöst varje ord. ”Det var jättesynd att landningsmodulen inte fick kontakt. Jättesynd, och dessutom väldigt konstigt. Om det är något som tyder på att objektet var artificiellt, så tror jag att det framför allt är just dess oförklarliga …”

”Hey-sap, Ryssland!” hojtade en ny röst utanför bild.

För ett ögonblick frös bilden. Sedan en närbild: pappan tittar med enorma ögon genom glasögonen rakt in i kameran. Därefter ny vinkel: lite från sidan, snett uppifrån. Man ser tydligt att gångstigen är avspärrad av tre gestalter i träningsoveraller med ränder på.

”Vilken stad kommer ni ifrån?” frågade en av gestalterna.

Kameravinkel från flickans axel.

”Har ni godis?” frågade en annan gestalt.

Flickans ansikte över hela skärmen. Det taggiga ärret som sträcker sig från barnets kindben ner till hakan. Leendet.

”Viiii är vrååån Zangd Bedersburg” säger flickan.

Ärret på hennes kind rör sig som en orm.

Kameran vänder hundraåttio grader. Gestalterna i randiga sportkläder får ansikten. Mira var beredd på överdrivna karikatyrtrynen. Hon förväntade sig animerade räta linjer, en billig kontrast till precisionsarbetet som lagts på pappan och flickan. Men ansiktena visade sig vara fullkomligt mänskliga. Pojkaktiga, rent av. Ansiktet till vänster påminde faktiskt om Tselka. Samma uppnäsa, samma tillknycklat trekantiga haka, ögonen lika tätt ihop och med samma långa ögonfransar.

”Viiii är vrååån!” härmade det mellersta människoansiktet.

”Fan asså så de har börjat snacka i Piter”, flinade ansiktet som liknade Tselka.

”Lär du inte ungen prata ordentlig ryska, eller?” klagade ansikte nummer tre till pappan. ”I främmande land måste man vårda modersmålet.”

”Viii är vråååån!!” upprepade det mellersta ansiktet. ”Zangd-fucking-Bedersburg!”

De gapflabbade. Filmen gottade sig under några sekunder åt deras av skratt förvridna ansikten.

Ny vinkel. En scen Mira redan hade sett: pappan och dottern som förstenade i gatlyktans sken. Den för stora lila jackan. Den tomma ärmen hängande från tröjan med renarna.

”Att ni inte skäms, killar!” skrek pappan. ”Flickan är döv sedan födseln. Hennes modersmål är teckenspråket. Och trots det behärskar hon ryska perfekt!”

Mellanansiktet i närbild:

”Var fan fick du luft ifrån, glasögonorm? Vill du bli av med andra armen också?”

Mira visste vad som skulle komma härnäst. De skulle slå omkull flickans far och börja sparka på honom, flickan skulle skrika till, och någon av gestalterna i träningsoverall med ränder på skulle smälla till henne. Flickan skulle falla omkull, slå huvudet i asfalten och förlora medvetandet. De tre randiga skulle bli skrämda av flickans orörlighet. Folk gav förstås blanka fan i ryssar som sparkade på andra ryssar. Bara det skedde ute i förorten, på behörigt avstånd från det städade samhället. Men mord – det var något annat. För mord skulle man för det första åka fast. Och för det andra skulle man inte hamna på kåken, nej då, inte ens om man hade uppehållstillstånd. Allt skulle ske enligt det existerande avtalet med Moskva. För mord blev man deporterad till närmaste Moskvaterritorium, till de så kallade ”sina”, för att så att säga ”avtjäna fängelsestraff.” Väl där blev man till exempel i all hemlighet avrättad – i bästa fall omedelbart. Detta kände ränderna till. Reflexmässigt skulle de rensa offrens fickor innan de lade benen på ryggen.

Efter att allt detta hade utspelat sig i filmen fick flickans pappa fatt i glasögonen, som hade fått ena skalmen avbruten, och satte dem på näsan. Sedan kom han på fötter. Gick fram till dottern. Kände efter pulsen under ärmen på den lila jackan och började ropa på hjälp:

”Hjälp!!! Hjääääälp!”

Han skrek med det typiskt ryska hårda l-ljudet. Mira kom ihåg att den riktiga pappan som hette Anatolij hade uttalat det främmande språkets ljud betydligt bättre. Åtminstone hade hon blivit imponerad när han pratade med ambulanspersonalen. En annan avvikelse från den historiska sanningen var antalet människor som sprang fram ur mörkret när de hörde hans rop på hjälp. I animeringen var det en hel flock människor. Först gick det inte att räkna alla. I verkligheten hade det bara varit två personer som rusade fram. Hon själv hade varit först, och Dima Zavarzin hade följt efter. Samme Dima som hade varit så upptagen av kinesernas möte med det interstellära objektet.

Flickan hade redan återfått medvetandet när de var framme. Hon skulle med andra ord lugnt ha kunnat ligga kvar tills några förbipasserande dök upp. Ligga kvar i väntan på några godhjärtade medborgare eller personer med uppehållstillstånd som kunnat tillkalla ambulans utan att få sota för det.

Så dumt. Så oerhört dumt. Vad hade egentligen flugit i dem? Eller rättare sagt, vad hade flugit i henne? Dima hade störtat efter på ren instinkt. Han hade bara hängt utanför hennes tält, också lite lätt på lyran. Natasja från Moskva måste ha bjudit laget runt den där kvällen – hade kommit dragandes från Modulerna på en öppnad trelitersbox med vin. Natasja städade hemma hos legala flyktingar i utbyte mot mat och småsaker.

Ambulansen ringde de från Dimas telefon. De sa: det är en flicka som har snavat, fallit, slagit i huvudet. Bilen var snabbt på plats, inom tio minuter. Medan de väntade babblade pappa Anatolij som en besatt. Kunde inte nog tacka henne och Dima, stack till dem pengar, sa åt dem att komma och hälsa på och högg kamratligt tag i dem med den arm han hade kvar, när han inte strök flickan över axeln eller lugnade henne på teckenspråk. Pengarna tog Dima och hon givetvis emot. Lite drygt tjugofyra euro. De lokala kontanterna användes inte längre – för att få bukt med skuggekonomin hade den tagits ur omlopp ett år tidigare.

I animeringen anlände polisen samtidigt som ambulansen, och hela flocken av usla räddare föstes in i en flådig fångtransport. Med animerad flinkhet förseddes var och en av räddarna med ett GPS-armband. I verkligheten hade det gått omkring fyrtio minuter mellan ambulansen och polisen. Och under alla dessa minuter hade Dima och hon trott att deras hjältedåd skulle förbli ostraffat. De hann återvända till tälten och berätta om alltihop i detalj. Dricka lite mer vin. När vinet sedan tog slut – då kom polisen farande.

”You entered this country illegally!!!”

Så domderade polisen i filmen. Megafonen på taket till den animerade fångtransporten började skaka, hoppade till av decibeltrycket.

I verkligheten hade de uniformerade dykt upp från ingenstans i mörkret kring tälten. Utan några utrop. Ingen hade lagt märke till dem förrän de tände sina ficklampor. När de började lysa med ficklamporna rakt i ögonen på en.

– You really shouldn’t have called the ambulance, hade den medelålders polisen sagt melankoliskt när han satte armbandet på verklighetens Dima.

Mira hade fått sitt armband påsatt av en flicka med österländskt ansikte. Från Kazakstan, Burjatien eller något sådant. Hon pratade ryska.

– Om någon icke-resident ringer sjukvården går det enligt den nya lagen raka vägen till migrationsverket, förklarade flickan. – Och om det är något som inte stämmer kontaktar de oss. Ert SIM-kort, – nu tittade hon på Dima, – är registrerat på en litauisk medborgare. Har ni köpt det på gatan?

Dima nickade snällt.

– Kortets officiella ägare, – fortsatte flickan, – bor också mycket riktigt i Litauen, där det är registrerat. I en småstad som heter Švenčionys, nära belarusiska gränsen. Fyrtiotvå SIM-kort är registrerade på honom. Kom med här.

Hon tog tag i Miras arm och började dra helt lätt, ledde henne framåt.

– Ni får era grejer tillbaka, oroa er inte.

Mira stövlade iväg över de fuktiga oktoberlöven. Långt borta, på andra sidan alla träden, blixtrade blåljusen ljudlöst.

– Blir vi deporterade? frågade hon.

– Jag är rädd för det, svarade tjejen efter några sekunder. Inget av detta fanns med i animeringen. Och Moskvatjejen Stasia, som hade kastat sig över dem i minibussen, hon fanns inte heller med. Filmens upphovsmän visade inte hur Stasia krossade näsan på Dima och klöste sönder hans kinder. I Moskva hade Stasia sysslat med någon regellös kampsport och kunde sin sak. Mira tog hon tag i med ett grepp kring huvudet. Förmodligen tänkte hon böja ner henne och med full kraft köra knät i hennes ansikte. Men hon hann inte. Polistjejen som pratade ryska gav henne en ordentlig stöt med elchockpistolen och satte på henne handfängsel. Eller rättare sagt förseddes de alla tre med handfängsel efter denna incident. För säkerhets skull.


[1] Förkortning för Informatsionnaja oborona, myndighet som i den fiktiva Moskvastaten bl. a. skapar falska nyheter.